Julia Lundgren, Månkarbo

 


Redan när Julia Lundgren var 13 år började hon ”jobba” på sina föräldrars gård i Månkarbo. Fjorton år senare sitter vi i köket tillsammans med mamma Annika och pappa Thomas och pratar om hur det ska gå till och hur det ska bli den dagen Julia tar över det fulla ansvaret för driften på gården.

– Jag har läst till lantmästare på Alnarps lantbruksuniversitet, jag har jobbat på fäbod och även varit i Nya Zeeland och jobbat. I höst ska jag till USA och Australien för att se hur de gör där, säger Julia. Jag tycker det är skönt att ha utbildningen i ryggen och har även kontakt med många kurskamrater, vi hjälps åt och stöttar varandra.
Hon ger ett mycket moget och medvetet intryck, verkar stå med båda fötterna i gummistövlarna. Det är garanterat inte enbart åren i skolan som förberett henne för att ta över. Att döma av diskussionen kring bordet har Thomas och Annika hela tiden varit öppna med vad yrkesvalet innebär. Thomas har dessutom under flera år varit engagerad i olika riksorganisationer så man kan gott tänka sig att även den övergripande jordbrukspolitiken har diskuterats.
– Jag och Annika köpte den här gården 1986, berättar Thomas. I princip började vi från grunden eftersom gården var väldigt nedgången. Långsamt har vi sedan byggt upp den steg för steg, moderniserat och utökat arealerna. Idag har vi 150 mjölkkor och lika många ungdjur i lösdrift. Vi har två robotar som sköter mjölkningen.

Diskussionen om robotarnas för- och nackdelar kommer ofta upp. Det ger en daglig frihet för både kor och människor att låta mjölkningen sköta sig själv. Nackdelen är att även mjölkroboten behöver tillsyn och larmar ibland.
– Vi har satt upp kameror och kan även följa statusen via dator eller app i telefonen, säger Thomas. I snitt är det kanske ett par gånger i veckan som vi behöver åtgärda någonting i mjölkroboten utanför ”normal” arbetstid.
Julia verkar inte särskilt bekymrad över att livet som bonde kan innebära att man blir rätt bunden till gården. Kanske för att hennes föräldrar alltid sett till att det ska finnas ett utrymme för att även göra andra saker.
– Det var ett medvetet val redan från början att vi skulle ha anställd personal för att inte själva vara låsta till att göra allt, säger Annika.

Thomas och Annika var också med och drev igenom det foderkoncept som hela Gefleortens nu använder sig av, nämligen att ingen soja från Sydamerika får användas som kraftfoder till korna. I stället ska man så långt det är möjligt använda svenskt kraftfoder som i många fall dessutom kan odlas på den egna gården.
– Det har varit en grundfilosofi hos oss hela tiden, säger Thomas. Vi ska ha en gård i balans där vi tar tillvara så mycket som möjligt och där vi undviker spill av olika slag. Tar man inte hand om gården och djuren på ett bra sätt, får man ingen lönsamhet.
– Vi har också med tiden försökt utveckla gården så att det ska vara möjligt för nästa generation att ta över den, konstaterar Annika. Det här är ju en verksamhet som ska kunna gå i arv i generation efter generation.

– Jag har haft en väldigt bra uppväxt på gården, säger Julia. Det har alltid funnits saker att göra och jag älskar djur. Mina föräldrar kommer säkert att finnas kvar på olika sätt i arbetet på gården även när jag tagit över. Och i höst börjar jag bygga ett eget hus en bit bort på våra ägor.


Namn: Julia Lundgren
Ålder: 27 år
Familj: Mamma, pappa, bror som också jobbar på gården och en syster som läser till civilingenjör.
Gård: Storängen, Månkarbo
Fritid: Håller på med smådjur (höns, gäss, kaninungar, kycklingar) som hon gärna visar och berättar om för skolbarn. Umgås med vänner och reser.
Alternativt yrke: Skulle i så fall gärna jobba med turism i någon form.